Savolaxiska släktnamn, individnamn, bynamn och gårdsnamn i ljuset av Johan Habermans jordrevningslängd från 1620-talet

Av Timo Alanen

Denna artikel har tidigare publicerats i Namn och Bygd. Vol. 93. Uppsala 2005. S. 89–103.

1. Huvuddragen i Savolax administrativa indelning
2. Bakgrunden till jordrevningslängden
3. Allmänna drag i jordrevningslängdens namnskick
3.1. Personnamn
3.2. Bynamn
3.3. Odlingsnamn
4. Personnamnssystemet i Savolax på 1500-talet och under medeltiden
Noter
Källor
Litteratur
Summary

1. Huvuddragen i Savolax administrativa indelning

Landskapet Savolax i östra Finland övergick genom freden i Nöteborg 1323 från Novgorod till det svenska riket. ”Savilax pogost” som tidigare hade hört till Novgorod anslöts till att börja med administrativt till Viborgs slottslän (Pirinen 1988 s. 289). Området hamnade därmed inom det västliga katolska influensområdet. Samtidigt utvidgades bebyggelsen norrut, varvid det permanenta jordbruket fick sin början i Jockas (fi. Juva) kring år 1400. Rätt snart därefter delades området i kyrksocknar; Jockas kyrksocken grundades 1442, Säminge socken (fi. Sääminki) ca 1510, men Kuopio (dåvarande Tavinsalmi) kyrksocken inom den norra delen av området först 1552 (Pirinen 1982 s. 44, 1988 s. 325, 344 f.). De efter hand tätbebyggda norra delarna av Tavinsalmi avskildes i början av 1600-talet till Idensalmi socken, som nämns första gången 1620 men blev självständig kyrksocken först 1627 (Saloheimo 1990 s. 20 f.).

Svenska kronan inledde på 1470-talet anläggningsarbetena på Olofsborg; försvarsdugligt blev fästet i början av 1490-talet (Pirinen 1988 s. 331 f.). Den nybyggda borgen blev också efter hand ett administrativt centrum, varvid Savolax ombildades till ett från Viborg fristående slottslän (Pirinen 1988 s, 348 f.). Vid samma tid organiserades den regionala förvaltningen. 1510 nämns ett ”Olofsborgs län” (= Nyslotz læn) med tre länsmanssocknar, Säminge, Jockas och Savilax. 1526 bildades Rantasalmi länsmanssocken inom ett område som tidigare hade hört till Jockas och Säminge (Soininen 1954 s. 44 f., Pirinen 1982 s. 42 f.). Senast 1548 grundades Tavinsalmi länsmanssocken av områden som avskildes från Jockas och Rantasalmi länsmanssocknar (Soininen 1954 s. 47, Pirinen 1982 s. 44). Betydligt senare, men senast på 1620-talet, avskildes Idensalmi i den norra delen av Tavinsalmi till en egen länsmanssocken. Savolax slottslän hade redan på 1530-talet delats i två härad: Storsavolax och Lillsavolax (Pirinen 1982 s. 44, Saloheimo 1990 s. 16, 18). Till Storsavolax hörde socknarna kring S:t Michel, till Lillsavolax slottslänets östra och norra delar.

2. Bakgrunden till jordrevningslängden

Gustav Vasa ville på 1520-talet omorganisera beskattningssystemet och ersätta den medeltida kollektiva skatteindrivningen med en individuell beskattning. I detta syfte förordnades 1524 att längder länsvis skulle upprättas över kronans skatteintäkter, husbönder och landbönder. Den tidigaste jordeboken uppgjord enligt de nya bestämmelserna hänför sig till Uppland och tillkom 1535. Den äldsta bevarade finländska jordeboken är från 1539 och gäller Tavastland (Alanen 2004 b s. 20 f.).

I Savolax var basen för jordbruket inte – som i övriga delar av det svenska riket – åkerbruket utan ett avvikande svedjebruk som grundade sig på rörliga odlingar. På grund av den här skillnaden kunde den vanliga jordeboksbokföringen inte tillämpas i Savolax, varför man i stället på 1550-talet började utarbeta särskilda jordrevningslängder, som bättre motsvarade de lokala förhållandena. Det förefaller som om man 1561 hade blivit klar med jordrevningen för hela det savolaxiska området, men denna jordrevningslängd finns bara delvis bevarad, i form av olika avskrifter. Under de följande årtiondena pågick försök att uppdatera jordrevningslängderna eftersom odlingsarealen hela tiden varierade: nya svedjor röjdes och gamla övergavs (Alanen 2004 a s. 5).

Kring 1626 började fogden Johan Henriksson Haberman (< Kauranen; jfr fi. kaura ’havre’) arbeta på en tidsenlig jordrevningslängd för Savolax. Av allt att döma kunde han utnyttja en jordrevningslängd från 1561 som sedermera har gått förlorad. En del av de namn och uppgifter som Haberman anför kan alltså åtminstone indirekt återgå på skattelängder från 1560-talet, också om innehållet till största delen har lämpats efter de rådande förhållandena (Alanen 2004 a s. 5).

Johan Haberman har av allt att döma uppgjort jordrevningslängder för båda de savolaxiska häradena, men i behåll finns bara längden för häradet Lillsavolax, dvs. huvuddelen av Norra Savolax enligt den nutida landskapsindelningen. Jordrevningslängden börjar med Tavinsalmi länsmanssocken, som omfattade dagens Lapinlax, Nilsiä, Kuopio (inklusive Riistavesi och Vehmersalmi), Maninga (fi. Maaninka) och Kiuruvesi. De områden som i längden hänfördes till Idensalmi länsmanssocken hör i dag till Lapinlax, Idensalmi, Sonkajärvi, Pielavesi och Kiuruvesi kommuner. Till Rantasalmi länsmanssocken hänfördes en del byar i dagens Rantasalmi, Heinävesi, Leppävirta, Varkaus, Jorois och Kangaslampi. En del material rörande Rantasalmi länsmanssocken har gått förlorat. Längdens sista sidor uppges omfatta Säminge länsmanssocken, men av detta material återstår bara fragment. De bevarade partierna gäller byar i Kesälax, Punkaharju, Säminge (nuvarande Nyslott) och Libelits (Alanen 2004 a s. 7).

Jordrevningslängden avancerar sockenvis, i fråga om Rantasalmi också fjärdingsvis och byvis. Avvikande från andra skattelängder kommer här också bynamnen till synes. Det mest anspråkslösa skatteobjektet tycks ha varit något slag av arvingelag (dvs. en skatteenhet som bestod av mer än ett enda hemman), som har omfattat minst en men vanligen flera husbönder. Arvingelagen har varken namn eller nummer. Arvingelaget har varit det primära objektet vid skatteuppbörden, eftersom benämningar på mer omfattande bebyggelse- eller förvaltningsenheter nämns bara när det behövs för att precisera lokaliseringen. I fråga om vart och ett arvingelag registreras avkastningen av enskilda åkrar, ängar och svedjor, men ägorna nämns inte vid namn. Avkastningen utgör underlaget för skattetalet för den enskilde bonden eller en grupp av bönder – kanske släktingar.

Efter redovisningen för enskilda jordinnehav övergår längden till att värdera samfällda åkrar, ängar och svedjor, som tycks ha varit belägna utanför själva byn. Först förtecknas vanligtvis åkrarna, därefter de produktivaste svedjorna och sedan de minst avkastande ägorna, som tydligen var mer avlägset belägna. Avkastningen av åkrarna och svedjorna anges i tunnor eller, mer sällan, i spann. Påfallande är att det i fråga om svedjorna ges uppgifter om det förhärskande trädslaget, t.ex. t för tall, och en bedömning av den tid av återhämtning som krävdes för en ny svedja. När jordrevningslängden ger uppgifter om inte bara avkastningen utan också om antagen återhämtningsperiod, kan man sluta sig till att det handlar om en svedja. Ängarna är fördelade på vanliga ängar, sämre starrängar och odugliga ängar. Avkastningen anges i lass eller parmar.

Tillbaka till början

3. Allmänna drag i jordrevningslängdens namnskick

En namnforskare som använder sig av jordrevningslängden bör vara medveten om att längden är en skattelängd och alltså primärt informerar om skattebetalarna och deras ägor. Objekt som inte var avsedda att beskattas anförs inte. Namnen på de skattskyldiga är personnamn, namnen på ägorna är ortnamn. I lokaliserande syfte anförs dessutom namn på länsmanssocknar, fjärdingar, byar och kungsgårdar.

3.1. Personnamn

Johan Habermans jordebok nämner förnamnet på ca 1 700 personer. Haberman följer här ”gängse bruk”: de savolaxfinska förnamnen återges med närmast motsvarande svenska förnamn, i enlighet med skrivarnas bedömning. Undantagen är få. För ungefär var fjärde person, sammanlagt drygt 400 personer, anges personens patronymikon. Också patronymikonen anförs enligt svenska principer, alltså med förnamnet i svensk form (+ s) + son. Binamn förekommer mycket sällan; det sammanlagda antalet är bara ett tiotal. Av större betydelse för forskningen är släktnamnen. Med släktnamn avser jag här ett namn som följer efter förnamnet och inte är vare sig ett patronymikon eller ett binamn utan ett slags släktnamnsliknande tillnamn.1 Habermans jordrevningslängd anför ”släktnamn” för drygt 1 500 personer. Den vanliga strukturen för angivande av personernas namn är förnamn + släktnamn. Släktnamnen anges huvudsakligen på tre olika sätt: 1) -nen-slutande, 2) -n-slutande med abbreviatur, varmed skrivaren säkert har avsett ett -nen-namn, 3) -n-slutande utan abbreviatur. Också denna sistnämnda notation kan tolkas som avseende ett släktnamn på -nen. Enligt den här bedömningen kommer man till att nästan 95 % av namnen är av typen -nen. Släktnamn av -nen-typen har alltså varit det normala i Lillsavolax, åtminstone i ljuset av Habermans jordrevningslängd. För kvinnornas del anförs sällan något släktnamn, eftersom kvinnorna inte har bedömts som skattskyldiga. Kvinnor nämns bara i egenskap av hustrur eller änkor. De kvinnliga släktnamnen är då bildade med suffixet -tar fogat till faderns individnamn (jfr Forsman 1894 s. 60 f.). I andra källor gällande Rantasalmi nämns t.ex. helka ikeheima[tar] och walborg condia[tar] (1565), Ellin kainotar (1565) och ingebor kansdott[er] savotar (1568; FRA 6389:37v, 38v, 6399:166, 6424:76). Att detta slags namngivning har varit folklig kan man sluta sig till av ett odlingsnamn som Vasarattaren salmen luhta (’strandäng vid Vasaras dotters sund’) i Säminge i Habermans längd (Alanen 2004 a s. 209).

3.2. Bynamn

I den bevarade delen av Johan Habermans jordrevningslängd nämns 120 byar inom Lillsavolax vid namn. Också de förlorade sidorna av längden har rimligtvis upptagit ett antal bynamn, varför man kan uppskatta antalet namngivna byar inom häradet till ca 130. Fördelningen är följande: Tavinsalmi 48 byar, Idensalmi 25 byar, Rantasalmi 37 byar (med luckor) och Säminge 10 byar (med luckor). I de tidigare jordeböckerna är dispositionen annorlunda än hos Haberman: de avancerar enligt fjärding eller tiondelag. Historikerna har antagit att det by som ingår i de tidiga jordeböckernas ”bynamn” (t.ex. Melitylän by, pietilin by, haltula by; 1562; FRA 6345b: 48v-54v) inte avser byar av västfinsk typ baserade på jordinnehav utan mera vaga ”bygder” (geografiskt samhöriga byar och hemman). Det har till och med framkastats att benämningarna är skapade av skrivarna (Pirinen 1982 s. 51). Det folkliga namnskick som återspeglas i ägolängderna från 1500-talet är ändå av den arten att det knappast kan förklaras som påfund av skrivare: exempelvis nämns en åker i nuvarande Järvikansa by i Pellosniemi som Parkilalahenpälyspeldo (FRA 6331:7), en namnform som förutsätter att det tidigare – redan under medeltiden – har funnits ett naturnamn *Parkkilanlaksi (laksi ’vik’, genitiv lahen) och ett bebyggelsenamn *Parkkila som har betecknat en större eller mindre bosättning. Som ägare till åkern i Järvikansa nämns tre bönder med namnet Parkkinen. Ortnamnsmaterialet visar också att beteckningen kylä (’by’) var genuin i Savolax redan under 1500- och 1600-talen: från Heromäki by i Pellosniemi anförs 1562 Kylänlahenranda (’Byviksstranden’), från Joutsenmäki by i Rantasalmi på 1620-talet Kylän wallkama (’Byhamnen’), från Kotkatlahti i Rantasalmi Kylänalainenaho (’svedjan nedanför byn’), från Lautakotalahti och Kerisalo i Rantasalmi Kylän randa (’Bystranden’), från Saamiainen i Tavinsalmi Kylän lax (’Byviken’), från Idensalmi by i Idensalmi Kylän puro (’Bybäcken’; FRA 6331a:18v, Alanen 2004a s. 110, 181, 54, 157, 189, 78).

Bynamnen kan enligt tillkomstsättet fördelas på två grupper: dels metonymiska (sekundära) bynamn, dvs. namn som ursprungligen har betecknat någon annan ort än byn, dels primära bynamn som har tillkommit som beteckningar på en by eller på en föregående gård. I synnerhet i Rantasalmi återgår de metonymiska gårdsnamnen på ägonamn som har betecknat förhållandevis stora områden som har varit uppdelade på glesa bebyggelseenheter med flera innehavare. De primära bynamnen, vanliga särskilt i norra Savolax, är på sätt och vis ”exaktare”, eftersom de har omfattat bara några få arvingelag.

Materialet innehåller några fall av metonymiska bynamn, namn som ursprungligen har varit namn på naturlokaler och är bildade till person- eller bebyggelsenamn. Några exempel:

Hiltulanlaksi (laksi’vik’) i Tavinsalmi (inom nuvarande Kuopio). Inbyggarnas släktnamn anges vara Hiltunen, varför man kan förmoda att här dessförinnan har funnits ett by- eller gårdsnamn *Hiltula, till vilket har bildats naturnamnet Hilldulalax (Alanen 2004 a s. 39), vilket metonymiskt har blivit bebyggelsenamn och trängt undan ett äldre *Hiltula.

Kurjalanmäki (mäki ’backe’) i Tavinsalmi (inom nuvarande Leppävirta). I byn fanns enligt jordrevnings längden inte någon Kurjanen, men en person med detta namn kan ha förekommit där tidigare (också om Kauko Pirinen 1982 s. 785 hävdar att släktnamnet i fråga inte existerade i Savolax på 1500-talet). Namnet kan alternativt ha införts från Tavastland, där det i nuvarande Hämeenkoski redan under medeltiden fanns en by med namnet Kurjala. I ägolängden anförs Kurjalanmäki som odlingsnamn. Min uppfattning är att man här utifrån gårdsnamnet eller bynamnet *Kurjala har bildat ett naturnamn (på stället finns en framträdande höjd) och i anslutning till detta ett odlingsnamn Kurjalanmäki, som sedan metonymiskt har blivit namn på byn.

Kurolanlaksi (laksi’vik’) i Tavinsalmi (inom nuvarande Maninga). Som inbyggarbeteckning anges Kuro(i)nen, varför man kan anta att det tidigare har existerat ett by- eller gårdsnamn *Kurola, vartill har bildats det viknamn Curålalax (originalets stavning; Alanen 2004 a s. 31) som har trängt undan ett äldre bynamn och metonymiskt blivit nytt namn på byn.

Laukansaari (saari ’holme’) i Säminge (inom nuvarande Nyslott). Inbyggarnas släktnamn har varit Laukkanen. Utgångspunkten är ett individnamn, gårdsnamn eller bynamn *Laukka (< *Laurikka < * Laurentius), vartill har bildats naturnamnet Laukansaari, som metonymiskt har blivit namn på byn.

Tolvanniemi (niemi ’udde’) i Säminge (inom nuvarande Nyslott). Ingen person med namnet Tolvanen tycks ha funnits i byn, men i ägolängden upptas svedjan Tolvanniemi. Enligt Kauko Pirinen (1982 s. 762) förekom 1541 släktnamnet Tolvanen i Rantasalmi och Säminge, varför det är sannolikt att släkten och namnet av gammalt var kända i byn. Basen för namnet påträffas också på andra håll; i Tavinsalmi finns svedjenamnet Tolvanaho (aho ’svedja’) och i Rantasalmi naturnamnet Tolvanmäki (mäki ’backe’; Alanen 2004 as. 59, 159).

Vänninmäki (mäki ’backe’) i Idensalmi. För inbyggarna anges släktnamnen Vänninen och Vinni (ev. Vänni). Utgångspunkten är ett individnamn, gårdsnamn eller bynamn Vänni (< Sven), vartill har bildats naturnamnet Vänninmäki, som metonymiskt har blivit namn på byn.

Primära bynamn förekommer särskilt inom de nordligare delarna av Lillsavolax. En bidragande orsak kan vara att området bebyggdes relativt sent, då kanske andra principer för namngivning av byarna tillämpades.

De följande 35 namnen kan betraktas som primära bynamn; möjligen har de föregåtts av ett likalydande gårdsnamn. Den gamla gården kan ha spjälkats upp i flera enheter som har bildat en by:

I Tavinsalmi (12): Haatala med Haatainen som inbyggarbeteckning; Haloila med Haloinen som inbyggarbeteckning; Hiltula med Hiltunen som inbyggarbeteckning; Rissala med Rissainen som inbyggarbeteckning; Hakkara med Hakkarainen som inbyggarbeteckning; Kasurila med Kasurinen som inbyggarbeteckning; Tikkala med Tikkainen som inbyggarbeteckning; Knuutila med Knuutinen som inbyggarbeteckning; Lyytikkälä med Lyytikäinen som inbyggarbeteckning; Hakulila med Hakulinen som inbyggarbeteckning; *Venäänkylä (i urkunden Wenähen Byij; Alanen 2004 a s. 35) med Venäläinen som inbyggarbeteckning; Väänälä med Vaänänen som inbyggarbeteckning.

I Idensalmi (9): Martikkala med Martikainen som inbyggarbeteckning; Rautapartala (sedermera Partala) med Rautapartainen som inbyggarbeteckning; Lapvetelä med Lapveteläinen som inbyggarbeteckning; Nissilä med Nissinen som inbyggarbeteckning; Ulmala med Ulmanen som inbyggarbeteckning; Kähkölä med Kähkönen som inbyggarbeteckning; Jääskelä med Jääskeläinen som inbyggarbeteckning; Ollikkala med Ollikainen som inbyggarbeteckning; Ruotsala med Ruotsalainen som inbyggarbeteckning.

I Rantasalmi (11): Moilala med Moilanen som inbyggarbeteckning; Asikkala med Asikainen som inbyggarbeteckning; Hiltula med Hiltunen som inbyggarbeteckning; Konttila med Konttinen  som  inbyggarbeteckning  och  med  odlingen Kontinpelto (’Konttisåker’); Rummukkala med Rummukainen som inbyggarbeteckning; Timoila med Timoinen som inbyggarbeteckning; Hiltula med Hiltunen som inbyggarbeteckning; Uotila med Uotinen som inbyggarbeteckning; *Hämälä (i urkunden Hammes by, Alanen 2004a s. 143) med Hämäläinen som inbyggarbeteckning; Mäkelä med Mäkeläinen som inbyggarbeteckning och Pyylilä, där det dock inte har bott någon Pyylinen; någon släkt med detta namn är inte heller känd från Savolax i mitten av 1500-talet (Pirinen 1982 s. 759), också om 1563 års jordrevningslängd anför ett släktnamn pijlinen från Vaahermäki i Rantasalmi (FRA 6345b: 47).

I Säminge (3): Sihvola med inbyggare som inte hette Sihvonen, även om namnet är känt som släktnamn i Säminge på 1500-talet (Pirinen 1982 s. 793); Kupiala med Kupiainen som inbyggare och Tynkkylä med Tynkkynen som inbyggare.

De primära bynamnen är mestadels traditionella: suffixet -la eller -lä har fogats till den stam som med ett -nen-suffix bildar ett motsvarande släktnamn (jfr Voionmaa 1912 s. 195 f., Alanen 2001 s. 62 f.).

Men det finns namn som inte passar in i schemat: Venäänkylä/Venäläinen, Lapvetelä/Lapveteläinen, Jääskelä/Jääskeläinen, Ruotsala/Ruotsalainen, *Hämälä/Hämäläinen. I de här paren är de ursprungsangivande inbyggarbeteckningarna utgångspunkten, vilket redan Hannes Gebhard (1889 s. 8) har hävdat.

Liknande personnamn som anger härstamning var i bruk inom Tavastehus slottslän redan på 1500-talet: Andhers Karialainen 1546, Jacop kyröläinen 1569, Oleff saxalainen 1560, Oleff sijsmeleijnen 1550, Simon vichtileijnen 1562 (dvs. Karjalainen, Kyröläinen, Saksalainen, Sysmäläinen och Vihtiläinen < Karjala, Kyrö, Saksa, Sysmä, Vihti; FRA 3671:97v, 4048:25,3890:55v, 3728:38v, 3938:57). Också i Tammela nämns i början av 1500-talet Knut tewrolainen (= Teurolainen < bynamnet Teuro; Alanen 2004 b s. 175), vilket visar att namngivningssättet var allmänt redan under medeltiden. Ursprungsangivande släktnamn kan alltså analogiskt ha fungerat som utgångspunkt vid bildning av bynamn. Exempelvis kan släktnamnet Kinnunen, som har gett bynamnet Kinnula, ha blivit en modell för analogisk namngivning, så att man på basis av ett släktnamn som Jääskeläinen har bildat ett motsvarande bynamn Jääskelä.

Paret Mäkelä/Mäkeläinen har en annan bakgrund: utgångspunkten kan här vara ett naturnamn på -mäki (’backe’), t.ex. Isomäki (iso ’stor’), vars bestämningsled har försvunnit, eller ett enledat ortnamn Mäki. I byn har det kanske funnits flera gårdar, av vilka den som fanns på eller vid en backe har kallats Mäkelä. Den som bodde på backen kunde också kallas Mäkeläinen, ’backbon’, en avledning med det inbyggarbetecknande suffixet -läinen. På motsvarande sätt kan andra släktnamn återföras på naturnamn, t.ex. Taipalinen (taival ’näs’) < Kermijärventaival, Salataival, Haapataival och Järveläinen (järvi ’träsk’) < Hakojärvenpää, Hakojärvenkylä (Alanen 2001 s. 62).

Sekundära eller metonymiska bynamn har vanligen uppstått genom att namnet på en central naturlokal (t.ex. en sjö, backe, holme, vik eller udde) i oförändrat skick har tagits i bruk som namn på bebyggelsen. Detta namngivningssätt har varit allmännare i de södra delarna av Lillsavolax, dvs. inom det tidigast bebyggda området.

Tillbaka till början

3.3. Odlingsnamn

Johan Habermans jordrevningslängd innehåller ca 6 500 ortnamn. Materialet är värdefullt särskilt genom den belysning det ger av tidens folkliga namnskick och namngivning; längdens redovisning av odlingsnamnen tycks inte vara gjord enligt de vanliga officiella mallarna. Största delen av odlingsnamnen (sammanlagt nästan 6 400 namn) betecknar svedjor; därefter följer namn på ängar och åkrar. Den vanligaste efterleden är -aho ’svedjeland’ (866 namn), sedan kommer -mäki ’backe’ (642), -maa ’svedjeland’ (493), -niemi ’udde’ (409), -saari ’holme’ (409), -ranta ’strand’ (327), -laksi ’vik’ (303) och -pelto ’åker’ (254). Ur personnamnsforskningens synvinkel är särskilt namnen på -pelto, -mäki och -aho viktiga, eftersom de innehåller en större andel individnamnsbaserade förleder än genomsnittet (se tab. 1). I det följande behandlar jag endast namn av de senast nämnda efterledstyperna.

Den förhållandevis stora andelen individnamnsbaserade bestämningsleder kan förklaras med att innehav och nyröjning var av större betydelse i fråga om åkrar och svedjor än när det gällde ängar – vanligen strandängar –, där insatsen av röjning var mycket anspråkslösare. Innehav och röjning har alltså genererat namn som innehåller individ- eller bebyggelsenamn.

Jordrevningslängden nämner följande odlingsnamn (54 olika namn) där bestämningsleden utgörs av eller innehåller ett bebyggelsenamn på -la eller -lä och huvudleden är -pelto (’åker’), -mäki (’backe’) eller -aho (’svedja’):

pelto (’åker’): Halttulanpelto, Hannoilanpelto, Hannolapelto, Ikäheimolanpelto, Jumikkalanmäkipelto, Karjalanpelto (2 st.), Kinkkalanpelto, Kopoilanpelto, Oravalanpelto, Takkulanpelto, Telkoilanpelto, Toivelanpelto, Vassilanpelto.

mäki (’backe’): Hovilanmäki, Hyvöilänmäki, Inkilänmäki, Kankkulanmäki, Kopoilanmäki (2 st.), Kurjalanmäki (5 st.), Kutilanmäki, Lassilanmäki (2 st.), Mielittylänmäki (3 st.), Mykkälänmäki, Möhkölänmäki, Partalanmäki, Päivilänmäki, Timoilanmäki, Vihoilanmäki.

aho (’svedja’): Antikkalanaho, Haapalanaho, Hannoilanaho, Inkilänaho (2 st.), Karhulanaho, Karkilanaho, Kekkilanaho, Kinnulanaho, Kosoilanaho, Kotilanaho (2 st.), Kuivalanaho, Lintulanaho, Miikulanaho, Oravalanaho, Pöllälänaho, Rautialanaho (2 st.), Riekelanaho, Räisälänaho, Sopalanaho, Sormulanaho, Tarpilanaho, Tarvoilanaho, Torvalanaho, Tuovilanaho och Vihoilanaho.

Vad för slags namn har bebyggelsenamnen på -la och -lä varit? Man kan självfallet tänka sig att de har varit bynamn, men detta förefaller föga troligt, eftersom jordrevningslängden ger vid handen att bara fyra av namnen har varit

Tabell 1. Bestämningsleder i savolaxiska odlingsnamn på -pelto, -mäki och -aho.

Huvudled Bestämningsled
   
Individnamn Bebyggelsenamn
-la/-lä
Släktnamn
-nen
-pelto
-mäki

-aho
29 %
14 %
16 %
6 %
4 %
3 %
7 %
3 %
4 %
 

bynamn: de namn som utgör förled i odlingsnamnen Kurjalanmäki, Partalanmäki, Timoilanmäki och Räisälänaho. Liknande förhållanden antyds av att längden visserligen nämner sammanlagt 35 bynamn på -la eller -, men att typen ändå är betydligt vanligare bland odlingsnamnen, ca 50 fall. De -la/-lä-namn som förekommer som bestämningar i odlingsnamnen är någonting annat än bynamn, troligen gårdsnamn. I bestämningarna kan man urskilja individnamn (förnamn) av ett slag som inte förekommer I släktnamn på 1500-talet: Jumikka, Kinkka, Vassi, Hovi, Hyönäkkä, Möhkö, Antikka (jfr Pirinen 1982 s. 750 f., som förtecknar savolaxiska släktnamn belagda i skattelängder). Man kan kanske dra den slutsatsen att bebyggelsenamnen – gårdsnamnen – på  -la/-lä inte återgår på släktnamn utan på individnamn.

Johan Habermans jordrevningslängd anför följande odlingsnamn (251 olika namn), där bestämningsleden är eller innehåller ett individnamn och efterleden är -pelto, -mäki eller -aho:

pelto (’åker’): Eevanpelto, Fransinpelto, Hannukanpelto, Heikanpelto (3 st.), Hytinpelto, Häikiänpelto, Höytinpelto, linanpelto, Ikäheimonpelto, Immonpelto, Innanpelto, Issakanpelto, Issakanrantapelto, Juvonpelto, Kaarinpelto, Kaikanpelto, Kaikonpelto, Kallinpelto, Karvinpelto (2 st.), Keikonpelto, Kempinpelto, Keretinpelto, Kokonpelto, Koljanpelto, Kolkanpelto, Kontinpelto, Korhoinpelto, Kosonpelto, Kuhmanpelto, Kukoinpelto, Kuokanpelto (individnamnet Kuokka, jfr släktnamnet Kuokkanen, Pirinen 1982 s. 754), Kuukanpelto, Lajunpelto, Lajunrannanpelto, Launinpelto, Lemetinpelto, Lukkarinpelto (individnamnet Lukkari ’klockare’, jfr släktnamnet Lukkarinen, Pirinen 1982 s. 756), Luostarinpelto (individnamnet Luostari, jfr släktnamnet Luostarinen, appellativet luostari ’kloster’, Pirinen 1982 s. 756), Läyliänpelto, Maaranpelto, Maunoinpelto, Mujunpelto (2 st.), Määtänpelto, Nikin Jaatin pelto, Nikunpelto, Parkunpelto, Pehunpelto, Pentinpelto (2 st.), Pirskanpelto, Poljanpelto, Pomoinpelto, Punnanpelto (2 st., individnamnet Punta, jfr släktnamnen Punnonen och Puntanen, Pirinen 1982 s. 759), Puranpelto (2 st.), Pöijänpelto, Ringinpelto, Sallinpelto, Sormunpelto (2 st.), Suninpelto, Telkoinpelto, Toivinpelto (2 se), Torvenpelto, Tuli-Väänän pelto, Tuunanpelto, Uhkurinpelto, Vauhkonpelto, Vepsänpelto, Vänninpelto.

mäki (’backe’): Harvalinmäki, Hasunmäki, Helenanmäki, Helvanmäki, Holanmäki, HouvanmäkiHukanmäkiHäikeenmäkiHälvänmäki  Höytinmäkilinmäki, Ikeiheimonmäki, Illunmäki, Ilmanmäki, Issakanmäki, Kaarinmäki, Kaatarinmäki, Kaljunmäki, Karrinmäki (2 st.), Karvonmäki, Kaupinmäki, Kellinmäki, Kervinmäki, Kilvenmäki, Kinnuinmäki, Kinnunmäki, Koistinmäki, Kokanmäki, Kokkoinmäki, Kolhoinmäki, Korhonmäki, Kukkarinmäki, Kuokanmäki, Kuoksenmäki, Kuukanmäki (2 st.), Kääriänmäki, Lajunmäki, Lauheanmäki, Leivoinmäki, Liivanmäki, Luotianmäki, Lökiänmäki, Matarinmäki, Maunonmäki, Moilanmäki, Nopanmäki, Osikonmäki (2 st.), Paakinmäki, Pasanmäki, Pentinmäki, Petrunmäki, Piiranmäki, Pippurinmäki, Punnanmäki (2 st.), Puupanmäki, Pölkinmäki, Pölkänmäki, Pöllakänmäki, Pöllänmäki, Pörsänmäki (3 st.), Raaminmäki (2 st.), Rauranmäki, Rauskanmäki, Rautianmäki (2 st.), Ryötinmäki, Sallinmäki, Sonninmäki (individnamnet Sonni < Sven, jfr släktnamnet Sonninen), Sukevinmäki (2 st.), Säkinmäki, Tenhiänmäki, Tiilikanmäki, Tolvanmäki, Turakanmäki, Vepsänmäki, Vesterinmäki, Vikinmäki, Vänninmäki, Värtäjänmäki, Ärrinmäki.

aho (’svedja’): Aijanaho, Anianaho, Antinaho, Haltunaho (2 st.), Hannunaho, Hartikanaho, Heikanaho, Heikinaho, Heikiänaho, Heikkarinaho, Hetynaho, Hiljakanaho, Himotunaho, Hutunaho, Hälvänaho, Issakanaho (2 st.), Jaatinaho (2 st.), Judinaho (2 st.), Jurvanaho, Juurianaho, Kaarinaho, Kaatroinaho, Kaikonaho, Kantaratinaho (< Konrad), Karpinaho, Karvoinaho, Kauvonaho (genitiv av *Kauko), Kervinaho, Kimmonaho, Kinnunaho (2 st.), Kirjunaho, Kontianaho, Kontinaho, Kostionaho, Kuaksenaho (2 st.), Kuhkelinaho, Kuosmanaho (2 st.), Kupianaho, Kuukanaho, Kämaränaho, Laakanaho, Laataanaho, Lajunaho, Lapatinaho, Laurinaho, Leskenaho (individnamnet Leski, jfr appellativet leski ’änka/änkling’, släktnamnet Leskinen, Pirinen 1982 s. 755), Lipanaho, Luostarinaho (3 st.), Martinaho (2 st.), Maunuksenaho (Maunus < Magnus), Melkonaho, Nikinaho (2 st.), Nikonaho, Niunaho (genitiv av Niku < Nikolaus), Näkinaho, Paajenaho, Paakonaho, Paalonabo, Palkaanaho, Parstinaho, Parvianaho, Pasanaho, Pekanaho, Pietarinaho, Piiranaho, Pippurinaho, Pirjonaho, Pirskanaho, Puranaho (2 st.), Purhonaho, Pärskänaho, Pöngänaho, Remeksenaho (4 st.), Rivoinaho, Rusinaho (Rusi < Ambrosius), Ruskianaho, Räisiänaho, Sallinaho (5 st.), Simananaho, Sinikanaho, Tahvaninaho, Takunaho, Talikanaho, Tasanaho (< individnamnet Tasapää ’Flathuvud’, alltså om en person med tillplattad hjässform), Tohjanaho (5 st.), Tolvanaho, Torvanaho, Tuikanaho, Tulkunaho, Tullinaho, Tunninaho, Turunaho, Tuunnanaho, Tölkönaho, Ulmanaho, Ulvinaho, Veminaho, Vepsänaho, Vetekanaho (? Vitikan-), Viljakanaho, Väinönaho, Väisäinaho, Väkkäränaho, Västinaho.

Man kan notera att bestämningarna innehåller såväl gamla namn, t.ex. Ikäheimo, Ilma, Himottu, som yngre förnamn av kristet ursprung, t.ex. Pentti (< Bengt), Tahvani (< Stefanos, ortodoxt), Heikki (< Henrik), Pirjo (< Birgitta), Antti (< Anders). I några fall förekommer också binamn (jfr ovan). Ett utmärkande drag är att bestämningsleden i många odlingsnamn återgår på ett individnamn, vartill också har bildats ett släktnamn med suffixet -nen, antingen i samma by eller längre bort, t.ex. Jurva + nen > Jurvanen. Individnamn förefaller att ha varit mycket användbara för bildning av odlingsnamn.

De följande odlingsnamnen på -pelto-, -mäki och -aho har en bestämning som återgår på ett släktnamn på -nen (74 namn). Normalt står släktnamnet i nominativ singularis (formen -sen), men genitiv pluralis (-sten) förekommer också.

pelto (’åker’): Ahoisenpelto,  Hakulisenpelto, Hallikaisenpelto, Heimoisenpelto (< Ikäheimoisen-), Iikaisenpelto, Karjalaisenpelto, Kaukoisenpelto (2 st.), Kopoisenpelto, Käköisenpelto, Mullikaisenpelto, Nuastenpelto (< *Nukanen, jfr Pirinen 1982 s. 757), Piiraisenpelto, Pitkäisenpelto, Sormuisenpelto (2 st.), Tuhkuisenpelto, Uskisenpelto.

mäki (’backe’): Halvottisenmäki (< *Halvard, jfr SMP 2 sp. 737 ff.), Heinoisenmäki, Hyttisenmäki (2 st.), Hököisenmäki, Juvoisenmäki, Karhuisenmäki, Kirkisenmäki, Kukkaisenmäki, Lautaisenmäki, Lehmisenmäki, Lempisenmäki, Leskisenmäki, Leväisenmäki, Marttisenmäki, Muhkoisenmäki, Multaisenmäki, Nepoisenmäki, Paasoisenmäki, Pajuisenmäki, Pielpoisenmäki, Pöngästenmäki, Pöröisenmäki, Tahvanaisenmäki, Tahvanisenmäki, Tihviäisenmäki, Tikkaisenmäki, Varpaisenmäki (2 st.), Vasaraisenmäki.

aho (’svedja’): Antti Jaatisen aho, Haverisenaho, Hirvoisenaho (2 st.), Jaatistenaho, Juvoisenaho, Jyrkisenaho, Jääskeläisenaho, Kankaisenaho, Karisenaho, Karjalaisenaho, Karvistenaho, Kauppisenaho, Kekkoisenaho, Kokkoisenaho, Laukuisenaho, Luhtaisenaho, Lukkarisenaho, Luomaisenaho (3 st), Marttisenaho, Moilaisen Pykäläaho, Mostoisenaho (? Mustoisenaho), Mykkäisenaho (2 st.), Nikkisenaho, Pelkoisenaho, Pirpaisenaho, Puraisenaho, Putriaisenaho, Ruuhisenaho, Turuisenaho, Tynkkyisenaho.

Det är förvånande att de släktnamnsbaserade bestämningarna är betydligt färre än de ovan förtecknade individnamnsbaserade. En slutsats av detta kan vara att släktnamn inte har varit lika vanliga i det folkliga namnbruket, i motsats till vad man tidigare har föreställt sig. Bland släktnamnen finns också sådana som inte förekommer i skattelängderna från mitten av 1500-talet. Exempelvis Mullikainen, Halvottinen, Pielpoinen, Pirpainen och Putriainen är okända i de tidigaste skattelängderna (Pirinen 1982 s. 750 f.), men uppenbarligen har de ändå varit genuint folkliga. Namnen kan ha tillkommit spontant, man har med hjälp av suffixet -nen bildat nya ”släktnamn”, kanske rentav bara för tillfälligt bruk.

Tillbaka till början

4. Personnamnssystemet i Savolax på 1500-talet och under medeltiden

Inom den finska personnamnsforskningen har man antagit att det tidigaste namnsystemet bestod av individnamn; redan de här namnen räckte till för att skilja individer från varandra (Mikkonen & Paikkala 2000 s. 13). Om den fortsatta utvecklingen går åsikterna isär. Det har antagits att släktnamnen har utvecklats ur binamn (fi. lisänimi) på så sätt att binamn som förekom vid sidan av förnamn blev ärftliga. Det östfinska systemet med ärftliga och stabila släktnamn har enligt Mikkonen och Paikkala (2000 s. 14,18) utvecklats redan under medeltiden.

Termerna etunimi ’förnamn’ och lisänimi ’binamn’, ordagrant ’tilläggsnamn’, inom den finska namnforskningen implicerar att det handlar om mer än ett enda namn. Termen etunimi ’förnamn’ förutsätter att det efter det första namnet följer ett andra, t.ex. binamn eller släktnamn. Termen lisänimi ’binamn/ tilläggsnamn’ förutsätter åter att det dessutom – med placering framför ”tillläggsnamnet” – finns ett betydelsefullare namn (vanligen ett förnamn). Båda termerna innebär alltså ett ställningstagande i fråga om namnens antal, minst två. Eftersom det är mycket sannolikt att det finska namnsystemet ursprungligen har bestått av ett enda namn per individ är användningen av termen individnamn motiverad; den innehåller ju inte något förtäckt angivande av antalet namn. Bevarat källmaterial stöder inte tanken att personer skulle ha haft två individnamn, dvs. förnamn och binamn, samtidigt i bruk. Dessutom utgörs basen för släktnamnen av namn av ett slag som knappast någonsin har förekommit som binamn, t.ex. Vitikka, Hakuli, Inki, Eskeli, som har utvecklats ur utländska förnamn (< Viticke, Hakon, Ingevald, Eskil).

Enligt den uppfattning som Sirkka Paikkala (2004 s. 110) nu företräder ”tillhör de östfinska släktnamnen, av vilka flertalet är av -nen-typen, det äldsta skiktet bland våra släktnamn. De äldsta bland dem härrör från katolsk medeltid. Namnen har varit orubbligt stabila och ärftliga.”2 Hon fortsätter: ”En stor del av de östfinska släktnamnen innehåller en folklig form av en tidig huvudmans dopnamn; en del av namnen bygger på ord som betecknar yrken eller yrkesmän, på binamn som hänvisar till psykiska eller fysiska egenskaper eller har att göra med folkslag, stam eller hemort. I många fall ingår också benämningar på djur i namnen, av vilka -nen-typen är vanligare inom det savolaxiska området, de suffixlösa åter på Karelska näset.”3

A. V. Forsman (1894 s. 138 f.), en banbrytare inom den finska personnamnsforskningen, har noterat att suffixet -nen vid bildande av släktnamn har fogats till ett individnamn, men det är också möjligt att ett individnamn som sådant, särskilt i Karelen, har stelnat till stabilt släktnamn. I sin undersökning om östliga finska släktnamn har Väinö Voionmaa (1912 s. 188 f.) kommit till liknande resultat: djurbenämningar som släktnamn är enligt honom ett av de äldsta skikten bland släktnamnen, liksom också mansnamn som Ikäheimo, Joutti, Kauko och Päiviö från slutet av den förkristna tiden; mer sentida är de namn som kan återföras på romersk-katolska eller ortodoxa dopnamn. Dessutom framhöll Voionmaa (s. 190, 193) att släktnamnen var instabila i Savolax och Karelen; namn kunde omformas, eller också fanns det alternativa namn. De sentida släktnamn som bygger på kristna förnamn kan inte tillhöra de äldsta karelska släkterna. Namnen kan motivera slutsatsen att varje man kunde ta sig ett nytt släktnamn och på så sätt komma att framstå som släktens stamfar.

Släktnamn var ovedersägligen i bruk i Savolax redan på 1500-talet, eftersom t.ex. följande savolaxiska soldater 1565 finns omnämnda från Norrland i Sverige: Poffual ionson valkoin, Poffual manninen, Marcus Orauainen, Anders Matilainen, Henrich Pippurinen, Pedher Ihaheman (? Ikäheimoinen), Clemet Moisesson (Moisanen), Nils Jeskeleinen, Pedher Laitin, Poffual hattuenen, Oloff Höffuan (Hyvönen), Pedher Möreinen, Pedher kattilainen, Oloff pvrinenn, Henrich Jackilainen, Nils kosmann, Matz Kiskinen, Lasse Jeskeleinen, Brusius Larsson Möreinen, Lasz Ruisainen (? Rusainen), Nils leppeinen, Dauid karioinen, Henrich karioinen, Nils Leppeinen resjerff (= Nils Leppäinen från Reisjärvi; Reisjärvi är en by i norra Savolax), henrich Thalinen, Olef Kondien, Per Kockoinn, Mattz Hekienn, Alhrecth Koffuin, Anders Tichkain, Anders Laittinen, Poffual Asikainen, wisz ihalembenn, Michel lambahainen, Oloff Mackoinen, Per kaupin, Michel kaupin, Oloff Oinahainen, Oloff Jeskeleinen, Henrich Jeskeleinen (KrA, Militieräkenskaper 1565/59). Materialet visar tydligt att släktnamnen hänförde sin bärare till en viss släkt och inte längre var knutna till boningsorten. Samma namnpraxis framträder också senare på 1600-talet bland savolaxare som bosatte sig i Norge eller ända borta i distriktet Volmar (Valmiera) i Lettland (Eskeland 1994 s. 114 f., Huhtamies 2005 med hänv.).

Jordrevningslängdens namnmaterial ger stöd åt A.V. Forsmans uppfattning om det finska släktnamns skickets tillkomst. Basen för släktnamnen är alltså gamla individnamn. En del av dem härrör från förkristen tid (Ikäheimo, Ihavilja, Ihalempi), en del är av skandinaviskt eller tyskt ursprung (Hakuli, Vitikka, Lyytikkä, Asikka < Hakon, Viticke, Lydicke, Asicka), en del ortodoxa (Happo, Siiro, Kopo < Agapios, Isidor, Prokopius), en del har västligt kristet ursprung (Manni, Eskeli, Eerikkä < Magnus, Eskil, Erik). Vissa namn utgörs av inhemska binamn som inte låter sig tidsbestämmas (Rautaparta ’järnskägg’, person, som har ovanligt tjockt och strävt skägg, Sianjalka ’svinfot’ > släktnamnet Jalkanen). Det starka inslaget av västligt kristet material tyder på att namnen har tillkommit under 1300- och 1400-talen, delvis kanske på 1500-talet och möjligen ännu senare. Det förkristna inslaget talar för att släktnamn kan ha bildats mycket tidigt. Släktnamnsskicket hade inte funnit sin slutgiltiga form ännu på 1500-talet, varför nya namn kan ha tillkommit sedan dess.

Odlingsnamnen visar att individnamnen inte försvann i och med att släktnamn kom i bruk. Individnamn utnyttjades för den folkliga namngivningen av odlingar – åkrar, ängar och svedjor – ännu under 1500-talet. Utifrån Habermans jordrevningslängd kan man se utvecklingslinjer som existerade redan under medeltiden (se fig. 1).

 

Utveklimgslinjer

 

Om hög ålder hos gårdsnamnen vittnar t.ex. att gårdsnamnen i S:t Michels kyrkby – i Södra Savolax – anges i en kommunionslängd som började föras 1707. Av namnen har Peissari, Rockala, Saxa, Pijskola och Paukku tillkommit senast på 1500-talet (Alanen 2001 s. 57).

Tillbaka till början

Noter

1 Fi.:   ”itäsuomalaiset sukunimet, joista valtaosa on  -nen-loppuisia, ovat sukunimistömme vanhinta kerrostumaa. Vanhimmat näistä nimistä ovat peräisin katoliselta keskiajalta. Nimet ovat olleet vahvasti pysyviä ja periytyviä.”

2  Fi.: ”Suuri osa itäsuomalaisista sukunimistä sisältää suvun varhaisen päämiehen kastenimen kansanomaisen muodon, osa nimistä perustuu ammatin- tai tekijännimitykseen, henkisiin tai ruumiillisiin ominaisuuksiin viitanneeseen korkonimeen tai sisältää viitteen kansaan, heimoon tai kotipaikkaan. Niihin sisältyy myös runsaasti eläintennimityksiä, joista nen-loppuiset ovat tavallisempia savolaisalueilla, suffiksittomat (Karhu, Susi) Kannaksella.”

 

Källor

Om ej annat anges härrör namnmaterialet ur Johan Habermans jordrevningslängd (Alanen 2004 a).
FRA – Äldre räkenskaper.
KrA – Militieräkenskaper 1565/59.

Litteratur

Alanen, Timo, 2001: Savon talonnimet 1500- ja 1600-luvulla. I: Congressus nonus internationalis fenno-ugristarum 7.–13.8.2000 4. Tartu. S. 56–63.
—  2004 a: Johan Habermanin maantarkastusluettelo Pien-Savosta 1620-luvulta. Helsinki. (Kotimaisten kielten tutkimuskeskuksen julkaisuja 131.)
—  2004 b: Someron ja Tammelan vanhin asutusnimistö. Nimistön vakiintumisen aika. Somero.
Eskeland, Tuula, 1994: Fra Diggasborrå til Diggasbekken. Finske stedsnavn på de norske finnskogene. Avhandling for dr.art-graden. Oslo. (Duplic.)
Forsman, A. V., 1894: Tutkimuksia Suomen kansan persoonallisen nimistön alalla. Helsinki.
Gebhard, Hannes, 1889: Savonlinnan läänin oloista vuoteen 1571. Helsinki.
Haberman, Johan, se Alanen 2004 a.
Huhtamies, Mikko, 2005: Die schwedischen Militärkolonien im Baltikum während der sog. schwedischen Grossmachtperiode (1620-1720) – unter besonderer Beachtung von Axel Oxenstiernas Grafschaft Wolmar-Wenden in Livland. I: Zeitschrift fur Militär und Gesellschaft in der frühen Neuzeit 9. (Under utg.)
Kiviniemi, Eero, Pitkänen, Ritva-Liisa & Zilliacus, Kurt, 1974: Nimistöntutkimuksen terminologia / Terminologin  inom  namnforskningen.  Helsinki. (Castrenianumin toimitteita 8.)
Mikkonen, Pirjo & Paikkala, Sirkka, 2000: Sukunimet. Helsinki.
Paikkala, Sirkka, 2004: Se tavallinen Virtanen. Suomalaisen sukunimikäytännön modernisoituminen 1850-luvulta vuoteen 1921. Helsinki. (Suomalaisen kirjallisuuden seuran toimituksia 959.)
Pirinen, Kauko, 1982: Savon historia 2:1. Rajamaakunta asutusliikkeen aikakautena 1534–1617. Kuopio.
— 1988: Savon historia 1. Savon keskiaika. 2. kokonaan uudistettu laitos. Kuopio.
Saloheimo, Veijo, 1990: Savon historia 2:2. Savo suurvallan valjaissa 1617–1721. Kuopio.
Soininen, Arvo M., 1954: Rantasalmen historia. Rantasalmi.
Voionmaa, Väinö, 1912: Suomen karialaisen heimon historia. Porvoo.

Summary

Family names, individual names, village names and farm names in the province of Savolax in the light of Johan Haberman’s land survey register from the 1620s

By Timo Alanen

Johan Haberman’s land survey register from the early 17th century contains a historical corpus of names from the province of Savolax (Savo) in eastern Finland: individual names (forenames and bynames), family names and field-names. On the basis of the place-names in Haberman’s register, the author attempts to describe the personal naming system of 16th-century Savolax, which was built around individual names. By the addition of various suffixes to such names, settlement names (-la/-) and family names (-nen, -tar) were formed. Individual names also served as the first elements of compound field-names.

 

Tillbaka till början